Om mig

Snabba fakta

  • Andrea Femerstrand
  • 31 år
  • Illustratör, concept artist, mentor och influencer
  • Bor i Stockholm
  • Katt och kaninägd
  • Digital utrustning: Adobe Photoshop CC och en Wacom Cintiq 13hd

Besök gärna min portfolio om du vill se mer av vad jag gjort.

Det går även bra att kontakta mig på contact @ noukah.com

Hej!

Jag heter Andrea, även känd som Noukah. Jag gillar att roa andra med att teckna söta djur. Jag spenderar mesta delen av min tid med att hålla en penna i vänster hand, medan jag motar bort en extremt klängig katt med höger. Antingen så skapar jag då innehåll till denna älskade blogg, målar till ett frilansuppdrag, undervisar eller jobbar deltid med spel.

Jag är definitivt en arbetsnarkoman, känner fortfarande att det kan vara svårt att hitta balansen såhär efter nästan 10 år i branschen. Så det händer att jag svettas i gymmet, smiter ut i skogen eller hänger med djur och vänner för att få en liten paus.

Sen är jag en social introvert också, förmodligen även HSP. Umgänge är som fridykning för mig, det är sjukt roligt och spännande, men jag måste upp till ytan och vila upp mig emellanåt, annars drunknar jag.

Har en rätt så udda och onödig superkraft också – jag är extremt duktig på att hitta fyrklöver. Kan se de på flera meters håll. Sommaren 2012 så lyckades jag plocka över 200 stycken! Jag föddes i Ungern, ett par veckor efter katastrofen i Tjernobyl, så det kanske spelar in lite? ;)

Bildskapandet har definerat hela mitt liv

Tack vare att penna papper fanns nära till hands redan som liten knodd, så blev tecknandet bland det bästa jag visste redan som liten. Men blev både en välsignelse och en förbannelse på samma gång.

Jag kunde faktiskt vara ganska blyg och osäker som liten, så hur brukade jag nå ut till nya människor? Jo, jag tecknade. Jag satte mig någonstans där jag syntes bra, skolgården, skolcafeterian, klassrummet. Slog upp blocket och började rita. Det drog till sig många nyfikna blickar, och vips stod jag plötsligt i centrum! All beröm jag fick sporrade mig att fortsätta träna och bli duktigare.

Visst låter det fantastiskt enkelt. Men det hade förstås ett pris. Jag fick helt enkelt för mig att jag inte var något utan bildskapandet. Vem var jag om jag inte tecknade? Och samtidigt ville jag ju inte köpa ”vänskap”. För den frågan fick jag ofta:

-”Snälla Andrea, kan du rita till mig?”

Hela min uppväxt var jag känd av folk som ”hon freaket som ritar bra”. Så det gjorde mig väl ännu mer misstänksam och tillbakadragen. Jag blev överlycklig när jag hittade några få som jag inte kunde muta. De ville leka med spralliga Andrea, inte det ritande freaket :)

Idag jobbar jag fortfarande med att hålla mig som person, och skapandet var för sig. Att helt enkelt ta kontrollen över det, och inte låta konsten kontrollera mig. Identitetskris? Jadu :)

Numera försöker jag måla sånt jag blir glad av och brinner för, och kan skatta mig själv lyckligt lottad för att få livnära mig på skapandet. Jag är ändå sjukt glad över att jag blev lite halvt besatt, övade så pass mycket och aldrig lyssnade på lärarna i grundskolan som tyckte jag skulle plugga mer och teckna mindre. För gissa vem som hänger på väggen på skolans ”Wall of Fame” idag? ;) 

Trots uppförsbackar, så känner jag att jag lärt mig massor hittills. Älskar att utvecklas, och känner mig sjukt pepp på att fortsätta utforska allt som har med skapandet att göra!

Jag bloggar för att behålla förståndet

Helt ärligt, så har jag känt mig extremt vilsen emellanåt. Livrädd och värdelös. Tvivlat så pass mycket att jag funderat på om det ens är värt att fortsätta. Vad jag har pressat mig själv genom åren, så pass hårt att jag kraschat mentalt flera gånger. Det är inte förrän nu, som jag sakta börjar lära mig att tagga ner lite, och minnas tillbaka på hur barnsligt kul jag hade med penna och papper en gång i tiden.

Du kanske hör dig själv tänka att:

Du känner dig golvad av alla fina bilder som finns på nätet, eller känner dig vilsen i din egna stil. Alla andra är jämt så perfekta.
Är du ens värdig?
Du kanske känner dig paranoid och otillräckligt, att du bara lurar alla och är en bluff. Snart kommer de med facklorna och högafflarna.
För att avslöja dig.
Du tror verkligen att du nog inte är så bra egentligen.
Varför skapar du egentligen? Är det verkligen för din egen skull, eller jagar du likes nu igen? Va? vavavava?

Ja, de tankarna. Hej självtvivel. Jag har redan synliga bekymmersrynkor tack vare dig. Så jag kan relatera om du känner likadant. Har själv varit där många gånger, och det är inte över än.

Nej, du är inte kass. Det är helt OK att känna såhär.

Det är ju inget fel på dig, känn ingen skuld.

Vi älskade ju att rita och måla som barn. Ritade för att det var så galet kul och pruttade glatt ut teckningar på löpande band. Vad hände?

Jag tror lätt på att det går att ändra saker. Kanske inte fixa allt för gott, men åtminstone hålla prestationsångesten under kontroll. Kanske rent av vända den till en styrka? Det går att hitta en hyfsad balans mellan prestige och kreativitet, och sist men inte minst: hitta tillbaka till den där magiska och genuina kärleken till skapandet, det man kände som liten. Och att alltid ha kul. Fast utan att tugga i sig kritorna förstås(Japp, jag var en udda unge). Mitt mål är helt enkelt att motivera dig, och försöka ge dig lite extra självförtroende. Lite som en vänlig påminnelse när pressen och de självkritiska rösterna smyger sig på. 

Den här bloggen är hyfsat ny. Startade den våren 2016, och tanken är att du som läsare ska kunna känna att det är en safe space och bli inspirerad. Jag vill vara tydlig med att man inte kan prestera på topp jämt, vi är inga maskiner liksom. Jag delar med mig av olika tips baserat från tidigare erfarenheter, skriver artiklar om hur man kan hantera olika motgångar, och toppar det med lite tutorials och annat smått och gott.

Om du har läst ända hit, och känner igen dig så vill jag hälsa dig varmt välkommen. Kul att ha dig här, alltid trevligt med lite sällskap :) 

Om du vill så kan du även följa mig på Bloglovin’, eller så kanske vi springer på varann på Instagram.

Vi ses!