Varför vi hatar framgångsrika konstnärer och hur man kan tänka istället

Jag var sjukt narcissistisk som barn. Det är inte ens ett skämt. Att under min uppväxt, vara den enda i min omgivning som var så pass intresserad av att teckna, gav mig knappt någon konkurrens om man säger så. Det hjälpte ju inte att alla runt mig även hejade på och gav mig beröm så fort jag ritat en ny teckning. Många kände till en som ”hon som ritar bra”, de äldre barnen anklagade mig ibland för att kalkera andras bilder, och vissa lärare lyfte mig till skyarna. När vi gick ut nian så fick jag gå upp på scenen i aulan och ta emot en utmärkelse för att vara ”Bäst i bild sen skolan öppnades”. Ja, nåt i den stilen. Så sjukt smickrande, men herregud vad cringy såhär i efterhand. Om du bara visste vad det där gjorde med mitt ego.

Japp, det blev värre

Jag kände mig oövervinnerlig. Hade stora förväntningar på mig själv. Skulle bli snuskigt rik och berömd, och jag behöver inte ens jobba för det. Hallå, jag var ju redan perfekt? MUAHAHAHA jag kommer ta över världen!!

Sen upptäckte jag internet på allvar, och alla konst communityn där ute. Kalldusch. Plötsligt kände jag till hur många skillade konstnärer som helst därute, som dessutom var yngre än jag. Yngre! Och jag som hade varit så stöddig och känt att jag hade hur mycket tid som helst. Jag hade ju på fullaste allvar gått runt och intalat mig att jag var ett konstnärligt underbarn. Jag kunde skapa världsfred, och Oprah skulle ringa mig vilken dag som helst.

…..

Alltså, jag vet inte ens vad jag ska säga. Vill typ bara sjunka genom golvet när jag tänker tillbaka på detta. Den där reality checken kom inte en dag för sent. Tur var väl det…

Visst, jämfört med mina jämngamla skolkamrater så var jag oftast ett par steg före. Rent tekniskt i alla fall. Hade ju ”inget liv”, och satt mest och ritade om dagarna. Jämfört med alla unga, framgångsrika konstnärer på nätet så var jag rätt så medioker. För första gången så började man känna mig rätt så liten och betydelselös. Besegrad. Något jag knappt upplevt innan. Fick massa hjärnspöken och komplex. Jobbiga jäkla bihang som…

Avundsjuka.

Tävlingsinriktning.

Jämföra sig jämt med andra.

Handlingsförlamning.

Konstnärlig förstoppning.

Urk…

Ända sen jag var 13 egentligen, så har jag börjat märka av bieffekterna från min grandiosa men falska självbild. Skapandet kändes aldrig lika fritt och glädjefyllt sen.

Du kanske också kan relatera? Känt samma sak, och haft liknande erfarenheter? Tror det är rätt utbrett, detta. Alla lär någon gång i livet känna extrem självtvivel.

Sjukt destruktivt ju! Absolut, lite konkurrens kan ju ibland vara nyttigt och motiverande. Fin gräns dock, det är jättelätt att tippa över kanten, ner i en ond cirkel. Jag avundades de yngre, mer framgångsrika konstnärerna så mycket. Det var så jäkla orättvist. Jag hatade de, och jag hatade mig själv för att jag gjorde det.

Tiger skiss i Photoshop
Tiger skiss i Photoshop

Kan man tänka annorlunda?

Något har börjat förändras de senaste åren. Faktiskt så har jag lagt märke till att andras framgång inte svider på samma sätt längre. Jag kan till och med undra andra det på riktigt. Det kan du med göra. Kanske inte känns så just nu, men vi kommer verkligen inte ifrån denna gamla klyscha: Att du måste inse, alltså verkligen INSE, att du är unik. Din bakgrund är unik, det finns ju bara en av dig. En. Ingen kan ersätta dig, och du kan inte ersätta någon annan. Det finns plats för alla, och så vidare ;) Det är möjligt att hitta en sund balans i allt det här, så det inte håller oss tillbaka, och istället förvandla det till bränsle.

Tips på hur du kan ändra din inställning mot andra framgångsrika konstnärer

  1. Våga beröm!
    Vi måste fatta en grej: vi blir inte sämre när någon annan får beröm. Myternas myt, typ. Andras framgång är inte din motgång. Jag använder det som mantra ibland, när jag märker att det börja rycka i avunds-nerven. 
  2. Se andras konst som inspiration istället för konkurrens
    Blah, den här kan vara svår. Speciellt när man blir bombarderad med sinnesjukt fina bilder på nätet varje dag. Något som man lätt glömmer, är att andra oftast bara visar sin bästa sida, och postar kanske inte sina ”misslyckade” verk. Lätt hänt att man börjar tro att alla andra är perfekta, och man vill bara lägga ner allt… Hur man kan undvika detta scenario? Försök helt enkelt att se andras konst som vägledning. Vem vet, du kanske till och med lär dig nya genvägar inom ditt egna skapande. Varför uppfinna hjulet två gånger liksom. Försök sätta dig in i hur andra konstnärer tänker, deras tankesätt och hur de jobbar rent tekniskt.
  3. Lär känna den verkliga personen
    Japp. Även världens mest framgångsrika konstnärer äter, sover och bajsar. Precis som alla andra. De har en egen livserfarenhet, uppväxt och känslomässigt bagage. Det var faktiskt en grej jag la märke till när jag var yngre. När man bara ser folks fina perfekta bilder och läser om deras framgångar, så tror man lätt att de är felfria.  Att de lever ett perfekt liv, glider nonchalant runt och får allt serverat på silverfat och… Ja, man skenar iväg i tankarna. Slå bort de tankarna! Ingen är perfekt, det finns faktiskt en helt vanlig dödlig person där bakom fasaden. Med egna intressanta historier och funderingar. Fokusera på de sakerna först. Vilka är de, egentligen? Om du träffar de, försök prata om andra saker än deras konst. Hitta något mer som ni har gemensamt. Sakta men säkert så kommer din syn av personen ändras, förhoppningsvis till det bättre. Så kanske empatin lyckas ta kol på din missunsamhet för gott.

Hoppas detta hjälte litegrann på traven. Hur hanterar du avund?

1

Leave A Comment

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *